"“Den största friheten? Att inte längre spela den roll världen gav dig.”
— Jim Carrey
Alla har vi en Stacy inom oss

Att leva i rytm

Först döpte jag mitt företag till Ny Era. Sedan blev det Art of Rhythms. Namn som växte in i mig, utmanade mig och vidgade mina perspektiv som nu blivit mitt fotfäste.

Människan har vandrat genom många epoker: från livet på stäpperna till jordbrukets skördar, från industrialismen till rokoko och renässans. Nu befinner vi oss i en tid präglad av teknisk utveckling som rusar ifrån oss. Stress, utbrändhet och våldsamexplosioner på ena sidan – men på den andra: en starkare längtan efter hälsa, balans och ett mer mänskligt liv. Yogastudior och gym trängs i våra städer, medan stormarknader och billighetskedjor sväller, ofta på bekostnad av lokala butiker och mötesplatser.

Art of Rhythms – allt i rytm

För mig betyder Art of Rhythms att allt i livet har en rytm. Hjärtats slag. Fascians rörelser. Andetaget. Immunförsvarets växlingar. Lymfans långsamma flöde. Dygnets rytm av dag och natt. Naturens rytmer i årstidernas växlingar. Och den kreativa rytmen som bär oss när vi låter den.

Problemet är att många av oss har tappat bort oss själva i jakten på den kulturella klockan – den som alltid tickar snabbare, mäter prestationer och dömer oss efter mallar som aldrig varit våra egna. När vårt skapande blev betygsatt efter skolplaner istället för livets egen puls, tappade många kontakten med sin livskraftiga kreativitet. Flödet pluggades igen.

En värld i orytm

Vi lever idag i en värld i orytm. En värld som tvingar växter att växa snabbare än deras natur, djur att leva under artificiella ljus, människor att ständigt vara uppkopplade och produktiva. Men kroppen minns en annan rytm. Hjärtat slår sin slag även om blodtrycket ligger högt, lågt ett klaffarna flimrar. Andningen andas även när vi flåsar, kippar efter luft eller inte mäkta med att andas ut för att landa i det liv vi lever och de känslor vi känner.

Att återgå till det naturliga

När vi återvänder till det naturliga – i dans, i yoga, i andetaget, i skapandet – då börjar vi stämma in oss själva igen. Rytmen återvänder. Vi hittar den personliga puls som bär just oss. Tar vi hand om den blir det enklare att säga både ja och nej. Vila och aktivitet faller på plats. Vi blir mer oss själva.

Att ställa frågorna

Och här kommer frågorna som aldrig slutar vara viktiga:
Vad är mina värderingar?
Hur vill jag se tillbaka på mitt liv när de sista andetagen kommer?
Vad upprör mig?
Vad bryr jag mig verkligen om? För att sedan engagega oss.

Varje dag bär på möjligheten att välja, även när det inte är enkelt. Och i dessa val formas vår rytm, vår era – och den värld vi vill leva i.

Där det skaver, där finns din eld

Det är lätt att röra sig i det man redan behärskar. Att skapa där det är bekvämt. Men verklig, kraftfull och autentisk energi bor i det vi undviker. Där rösten brister, där handen tvekar, där vi har lärt oss att skämmas. Det kanske hände i skolan, en tillsägelse i hemmet, en kommentar någon släppte över den vi var eller det vi gjorde som än idag sitter som en tagg i självförtroendet och borrat sig in i självkänslan.

Att sätta ner penseln just där, för att ge det form och färg.
Att skriva, trots att orden glider, grammatiken - ett stängsel omöjligt att komma över.
Att dansa trots att kroppen inte är smidig och takten verkar omöjlig att fånga.
Att yoga fastän stelheten gripit tag i varenda lem.

Det är i det skälvande, darrande, ofärdiga som livet vaknar. Att utmana och återta kraften. Skapande språk är vårt allas modermål, alla barn som får vara barn skapar naturligt - Har vi inte fått det eller om det tagits ifrån oss - är det aldrig försent att ta tillbaka det.

Min väg tillbaka till språket

Ord räckte inte. Jag sökte hjälp hos flera terapeuter för att förstå de mörka krafter som följt med min ätstörning – men det var först genom frigörande andning och uttryckande konst som något började röra sig. Jag målade gult, sedan orange, grönt... och Nadja, terapeuten – min befriare – sa inget som ville rätta till. Bara ett närvarande intresse. Väggarna fylldes med bilder som talade där orden tystnat. Lera tog form i mina händer. Tillsammans med åtta kvinnor började jag vandra genom sinnets och själens korridorer, vägledd av mytens kraft. Mörkret var inte kaos – det bar en ordning som förnuftet inte förstår.

Jag lämnade Sverige, sjukskrivningen, reste till Tel Aviv på ett besök och var redo för att låta min StacySofi" komma ut i ljuset. ”Vad händer om jag börjar leva här?” Jag förstod inte språket, kulturen var främmande. Men kriser ger frihet – man får göra vad som helst för att ta sig vidare. Och när papier-mâchén kom in i mitt liv blev det som ett nyårsfyverkeri som ännu inte har slocknat.

Att visa mina alster var mer skrämmande än att resa jorden runt ensam. Som att hängas ut före bålet skulle tändas. Men jag fortsatte med stöd av de som trodde på mig för det gjorde sannerligen inte jag. Jag sålde på marknad – ett jättesteg – Jerusalem Post skrev om den märkliga svenskan som slagit sig ner i de jemenitiska kvarteren och började sedan hjälpa andra att befria sin inre konstnär med papier mache. Jag startade i ett litet kök, och jag fortsätter än idag. Skapande skola, små och stora företag, mängder med privata tillställningar, sen kom yogan in i mitt liv och Kindness Center. Skapa och Yoga passar var och en för sig. Inget blev som jag trodde, det blev så mycket bättre. Så tacksam!

Men att röra ihop allt i sommarkursen -
det är något av det bästa som finns.
Och i sommar är det dags för den 12e i ordningen.
Vill du frigöra din rädsla, din skapande förmåga och ta
nya steg istället för samma trygga upptrampade stig.
Lätta på konventioner, släppa perfektionen och låta livet skapas istället för att enbart hända. Då kan denna vara något för dig.

Fredens Liljor
🌸Sofi